ÖtillÖ 2017 Racerapport


ÖtillÖ 2017 The Swimrun World Championship – Racerapport från lag Heja Stina

Vad var man egentligen med om måndagen den 4e september? Såhär två veckor efter VM i swimrun är det dags att skriva en race rapport. Intrycken har sjunkit in och kroppen har hämtat sig. Nu frågar man sig, var det så tufft? Känns ju inte så farligt nu.

kartaotilloDet är det där selektiva minnet där allt obehagligt och smärtsamt snabbt filtreras bort och bara glädjen och tillfredställelsen finns kvar som får mig och andra att utsätta oss dylika prövningar om och om igen. Det är skulle bli min femte start i ÖtillÖ och som vanligt längtade jag efter att startskottet skulle smälla och man skulle få ta sig an den fantastiska banan från Sandhamn till Utö. The beautiful beast som Michael Lemmel kallat den.

Med mig i lag Heja Stina skulle jag ha Anders Ekholm som varit en trogen inhoppare i laget. Vi hade tidigare i år kört både ÖtillÖ Utö Swimrun och Borås Swimrun samt förra året bl a Koster Swimrun. Samtliga med stabila insatser och bra lagarbete. Nu var det dags för the real deal och vi var båda föväntansfulla.

“Heja Stina!” är ett initiativ för att samla in pengar till Barncancerfonden. Alla pengar som samlas in går oavkortat till Barncancerfonden. Insamlingen finns på den här sidan https://www.barncancerfonden.se/1309393292/

Vill du vara med och bidra? Ge en gåva via webben nu!

Efter incheck, racebriefing och middag drog vi oss tillbaka till rummet för att stilla nervositeten med lite plock med prylarna och skön musik i lurarna. Kanske klippa lite mer på dräkten….. Det hade gått rykten om en plan B bana pga det extremt hårda vädret men på genomgången blev det fastställt att det var orginalbanan som gällde. Det gynnar oss, skämtade vi nervöst och garvade åt väderrapporten som sa regn, medelvind runt 15 m/s och byvind uppåt 18-20 m/s. Vinden skulle vara ostlig vilket ändå gynnade oss på riktigt och vi började redan tänka på att hålla åt vänster på de flesta simningar, särskilt det beryktade grissimmet ”The Pig Swim” som är 1400m långt och exponerat åt alla håll.

otillo0013

Har alltid Bowies ”Wild is the wind” som alarmsignal och vid 04.00 stämde det bättre än vanligt. Öppnade fönstret och hörde hur vinden verkligen ylade och piskade regnet mot fasaden. I nice day for a swim tänkte jag för mig själv och såg dom hala klipporna och stora vågorna framför mig. På väg till frukosten förstärktes dramatiken av mörkret som fortfarande vilade tungt över Sandhamn, man hörde vågorna slå och såg ett avlägset fyrblänk. Balladen om Briggen Bluebird poppade upp i mitt huvud, hmmm ”surra svensken till rors”, kunde behövas idag! Anders såg spänd ut men vi kände oss ändå trygga i vår plan. Vi hade bestämt oss för att släppa vår tidsplan och köra vår plan B som var att ta det lugnt och inte riskera att halka på klipporna eller slå oss vid i- och urgångarna då det skulle bli besvärliga sådana. Målet för dagen var helt enkelt att ta sig oskadd till Utö Värdshus. Det skulle kännas som en seger i dessa förhållanden.

Klockan närmade sig 06.00 och alla 150 lag samlades i startfållan utanför Seglarhotellet. Spända blickar, korta dräkter, långa dräkter, neoprenhuvor, vaselin, stora paddlar, små paddlar, inga paddlar, varianter på simdolmar och andra flythjälpmedel. Sporten är fortfarande relativt ung och alla testar vad som funkar bäst för dom.

One minute to start ropade tävlingsledare Mats Skott. Okej Anders, nu gäller det, om tolv timmar får vi stå still igen men fram tills dess är det keep moving som gäller ropade jag för att överrösta smattret från helikoptern som hovrade över starten.

screen_002

PANG! Starten gick och vid började en lång dag i skärgården. Med alla gels vi hade innanför dräkten kunde man tro att det var någon slags uthållighetspicnic på gång.

Lugnt och fint till första simmet och äntligen ner i vattnet. Det är först där, i vattnet, som nervositeten släpper och man känner att man är igång. Kroppen lugnar ner sig och jag försöker njuta av det mörka och kalla vattnet istället för att kämpa emot det. Det fungerar ganska bra och jag låter kylan stanna vid en känsla, inte göra den till min värsta motståndare.

Anders simmade på bra framför mig och vi kom in bra i loppet. Väl uppe på första ön fick vi känna på det vi redan visste. Det var halt. Inte lite halt. Inte halt här och där. Det var snorhalt precis överallt. Båda är vi bekväma med terränglöpning och vi tassade om flera lag fast vi tog det nice and easy bland de blanka stenarna. Berghällarna var som nyspolad is. Titta var du springer, fokus på fötterna, tänkte jag medan jag såg flera lag halka och ramla hit och dit. Som sagt, det skulle bli en lång dag.

otillo003

Första öarna är tekniska och löpningen går långsamt. Vi höll vår plats i ”kön” och försökte spara på energi. Efter fjärde simningen kommer man upp på Runmarö, här är det bra stig och sedan grusväg och man får börja springa på riktigt. Vi höll vårt inövade dieseltempo med förhoppning att det skulle räcka hela dagen. Från en höjd såg vi ut över havet österut, Holy smoke, vilka vågor!!! Hittills hade vi simmat i medvind men snart var det dags att känna på den brutala kraften med vind och vågor från sidan. Did we really sign up for this?? Regnet piskade ner och en stor fördel med swimrun är ju att man ändå är blöt hela tiden. Det blev dock kallt även på land och inget behov av att cabba ner dräkten. Efter välbehövlig energi i Styrsvik gnagde vi på över Runmarö och det kändes bra. Vi höll oss till plan B. Lite oro kom tillbaka när vi började prata grissimmet. Grissimmet är alltid jobbigt då man varit igång länge och det är exponerat för vind och strömmar. Vattnet är kallare och här kan man hamna i problem om man inte är beredd. Vi hade snart simningen till Käckskär framför oss och där skulle vi få smaka på ostliga vågor och vind.

otillo0012

Vid en riktigt brant nergång mot vattnet såg vi plötsligt ett mixedlag som fått problem. Kvinnan har ramlat och slagit upp hakan och knät. Det ropades efter sjukvårdspersonal. Vi sprang fram för att se om vi kunde hjälpa. Hon frös och var blek. Läkarbåten var på väg och man hade slängt iland en värmerock från en följebåt som vi la om henne. Inget mer vi kunde göra där och då så vi hasade ner på rumpan till vattnet och började simma. Stackars lag tänkte jag, en snavning, en halkning, en missbedömning och loppet kan vara över och i värsta fall kan man slå sig ordentligt. Nej att följa vår plan B, helskinnad till Utö, kändes mer och mer rätt.

Efter tekniska Käckskär och Munkö kom vi till Nämdö och mera grusväg. Här är det fri fart sa Anders och satte iväg. Jag hängde på (ha ha jag hade inget val då vi kör med lina mellan oss både i vattnet och på land) Det var skönt att springa och få upp lite värme men efter några kilometer i en fart som var en minut snabbare än vad vi borde så hojtade jag att vi nog fick lugna oss. Det krutet får vi spara till dom 20 kilometrarna på Ornö.

Men hur var det med simningen till Käckskär? Ja den ville vi båda förtränga. Den var hemsk. Den gick kass. Vi tyckte vi höll vänster (mot vind o vågor) men ändå trycktes vi ut åt höger. Kraften i vattnet var inte nådig. Vi började bli bekymrade för grissimmet på riktigt. Trycks man ut åt höger där så är dagen över! Då blir det skambåt till Utö. Ain´t gonna happen sa vi till varandra men bådas blickar lyste, hjälp!!!

HEAD

På andra halvan av Nämdö kommer alltid min första löpsvacka. Så även i år. Börjar tro att det sitter i skallen men hur som helst så gick Andres fram och höll vårt tempo uppe. Vi låg fortfarande bra till i tid och vi ville bara fram till The Pig och få den gjord. Efter en simning till Mörtö var jag pigg igen (hur funkar det??) och jag visste att vi snart skulle komma till banans coolaste hejarklack, ja faktiskt banans enda hejarklack och yes, dom var där. Megafonen ljuder Mårten o Anders, Mårten o Anders, heja heja, heja Stina! Vi fylldes av värme och energi och sprang fortare än vi kunde……

Bara ett par korta sim innan besten väntade på oss. Vinden hade ökat och havet var vilt. När vi kom till Mörtö Klobb, där grissimmet startar gick vi en bit och sänkte ett par gels, samlade tankar och krafter. Nu gällde det. Det var nu det var vinna eller försvinna.

Det är som många sagt omöjligt att klä ÖtillÖ i ord. Det går inte att beskriva vad man upplever en sådan här dag. Alla superlativ låter som överdrifter och det blir lätt en tävling i att förklara hur svårt och hemskt det är. När vi stod och blickade ut över grissimmet för att ta riktning så insåg jag att detta var helt galet. Jag har sjövana sedan barnaår med segling, dykning och paddling. Jag älskar havet. Jag trivs i vatten. Men detta! Vattnet slets av från vågkammarna av vinden. Havet var svart. Vågorna var STORA. På Kvinnholmen dit vi skulle simma slog vågorna in med kraft och meterhöga vita skumkaskader syntes från där vi stod, 1,5 km bort. Vi fick veta att uppgången var flyttad till insidan av Kvinnholmen, no shit, på utsidan hade man suttit fastsmetad som en Kalle Anka figur på klippväggen än idag!

Trots detta hoppade vi glatt i, ja vi är knäppa men vi är också nyfikna på vad man kan prestera om man vill. Vi är sugna på att töja våra gränser. Vi vill tvinga oss ut ur comfort zone bara för att vi kan. Vi älskar helt enkelt att kämpa, i motvind!

Vi drog på allt vi hade för att komma ut från land och bara mata oss över. Tankarna var bara på detta sim. Inte på Ornö. Inte på mål. Inte på värme. Nej allt fokus var på kursen i vattnet och att bara simma simma simma. Ja det fungerar tänkte jag, vi håller kursen, snart halvvägs, yeah!

otillo005

Framme vid uppgången som är riktigt brant klängde flera lag som pingviner på klippan. Man tog sig varken upp eller ner. Här fick vi nytta av Anders tidigare hobby, bergsklättring. Han valde en ännu brantare uppgång strax till vänster om de andra lagen och vår mellanlina blev ett klätterrep för mig. Smidig var man inte. Kall och stel var man. Jag hade berättat för Anders om Twixtjejen, ja hon som delar ut färdigskalad Twix på Kvinnholmen och där stod hon. Så härligt! En Twix kan göra underverk. Jag sänkte min snabbt och var så euforisk över att vår simning gått bra så jag satte iväg med höga knäuppdragningar genom den branta terrängen på Kvinnholmen. Anders hade nu fått problem, han var rejält kall. Han klagade över något men jag förstod inte vad. Vi måste öka sa jag, vi måste bli varma. Snart en vadning sedan 2,5 km löpning till nästa energistation.

Jag vände mig om och såg att Anders var riktigt kall. Det flimrar för ögonen sa han. Måste nog stanna lite, Nej vi måste öka! Du måste bli varm tjatade jag på.

Swimrun är en lagsport. Man tävlar alltid två och två. Det är det som är så kul. Man måste hjälpa och stötta varandra. Svackor ska övervinnas. Den ena är alltid lite piggare än den andre och rollerna byts ut under dagen.

Kom igen! Du ser stark ut ljög jag och stack till Anders en gel och vi tuggade på i terrängen. Jag levde på endorfiner från grissimmet och visste att Anders skull få sin hämnd på tjat-Mårten när jag själv skulle krokna på Ornö. Men laget ska framåt, bara att jobba på.

otillo0010

Värmen kom aldrig till oss och jag började också känna att jag nog var kall. Vinden blåste genom neoprenet och regnet piskade fortfarande våra kroppar. Efter teknisk löpning på Kymmendö-Bunsö så kom en 1000m simning. Banans doldis som jag kallar den. Alltid tal om grissimmet men denna tusing kommer innan man är varm igen och suger sista kraften ur en. Om man inte frös innan så gör man det definitivt efter denna simning. Jag tittade inte ens på Anders när vi kom upp, var rädd att det vita ansiktet nu skulle vara blått av kyla. Vi måste springa oss varma, måste, måste, snart Ornö, där blir vi varma……..kanske….

Mer energi på Kymmendö stationen. Anders kämpade helt grymt mot kylan och höll ihop bra. Nu mosar vi över här ropade jag och så kastade vi oss i vattnet och paddlade på mot Ornö.

20 kilometer är långt tycker jag. Det är en ordentlig löptur alla dagar i veckan. I våtdräkt och blöta skor blir den inte kortare. Efter 40 km terränglöpning på hala klippor blir den inte heller kortare. Efter 9 km simning? Nej inte kortare då heller.

Vi hade gott om tid till sista cut-off tiden på södra Ornö. Nu gällde det bara att gnaga på dom 20 kilometrarna så vi kunde få simma lite igen. Ornö är en stor och vacker ö. Böljande landskap och fina stigar. Vi njöt inte av Ornö denna gång men vi höll ihop det och körde vårt nu långsamma dieseltempo ner till sydspetsen. I takt med att Anders blev varm blev han starkare och starkare. Jag blev klenare och klenare. Laget ska framåt. Anders tog täten och ja nu var det inte Mårten som tjatade. Mårten var tyst. Mårten grävde efter kraft långt nere i källaren. Med tre kilometer kvar på Ornö blir det mer terränglöpning igen. Jag hade tröttnat på min egen Ornö-misär och väckte Travhästen till liv. Ny terräng, nya krafter. Kroppen är fantastisk!

Hur var det med värmen då? Nja , knäppta våtdräkter hela löpningen talar väl för att vi inte var direkt överhettade på Ornö. Simma mer i kallt vatten, no no no …yes yes yes…..Sluta tänk, bara gör!

Sista simningarna var minst sagt intressanta. Relativt smala sund med stora fjärdar på båda sidor. Extremt strömt. Här fick man tänka sig för. Såg ett lag som sköts ut ur sundet som om dom åkt Flumeride och kämpade galet för att ta sig tillbaka mot land men låg bara på samma plats trots full fart på armarna. Åker vi ut sådär orkar vi kanske inte tillbaka sa vi till varandra. Vi simmade istället upp längs ön vi gått i ifrån, säkert 75 m innan vi satte full fart över sundet. Det kändes mer som forspaddling än simning. Kroppen låg 45 grader mot simriktningen. Såg nog helt komiskt ut men baam! Vi kom över. Samma taktik i nästa sund och nästa och nästa.

otillo009

Är det aldrig slut frågade Anders?

På Långbäling fick vi varm dryck både i magen och i dräkten. Brände längs ryggen och jag skrek till…..Det var inte skållhett vatten men min kropp tyckte allt varmare än 15 grader var kokpunkten

Handen i Utö! Det är sant Anders, vi har satt handen i Utö! Nu har vi bara 3 km lätt löpning kvar så står målet där. Nu kör vi. Vi började springa på igen. Kroppen kändes bra. Vi sprang i samma tempo som på Runmarö. Passerade fårhagarna och jag visste att nu är det bara en kilometer kvar. Sa till Anders att nu ska vi njuta, vi har klarat det! Det visste vi att vi kunde men en dag som denna kan man inte ta något för givet. Allt måste stämma, inte bara orken och viljan. Man ska ha tur också. Ett felsteg och foten är bruten. En kallsup och man kanske måste tillkalla hjälp. Man måste vara ödmjuk för naturen och dess krafter. ÖtillÖ 2017 visade oss allt detta. Ett härligt äventyr, helt galet men samtidigt helt underbart!

otillo008

Lag Heja Stina! Oskadda finishers, vi gjorde det vi tänkt!

Anders fråga då? Tar det aldrig slut?

Nej, ÖtillÖ tar aldrig slut. Det är det som är grejen. Det tar aldrig slut. När man väl kommer i mål och kramas om av Michael och Mats. Ja då vill man börja om och funderar direkt på hur man ska få en plats i nästa års tävling!

Tack Anders för en fantastisk dag i skärgården! You rule!

Tack alla otroliga funktionärer som var helt underbara i alla lägen!

Tack ÖtillÖ för vad Ni skapat och sättet Ni genomför det på! Respekt!

Tack familjen för stöd och support!

 

/Mårten Vidlund